Mitt liv - Sanne Weinestad

Ni som inte vet hur mitt liv har varit, eller ni som ''tror'' att ni vet hur mitt liv har varit, kan sluta läsa nu om ni inte känner er tvingade.

Jag har växt upp med en underbar familj, er älskar jag. Allt började i fyran, då vart killar inblandade och man fick ''känslor'' osv. Men jag har alltid varit en sådan människa att jag bara varit med killar, mestadels. Jag har haft en/två tjejkompisar och resten har bara varit killar. Jag har alltid trivits bäst med dom. Hur som helst, så blev det ju svartsjuka i tjejgängen i klassen, det börjades med sneda blickar, och utökades till skitsnack. Åh vad jag hatar skitsnack, att flickor i fyran redan ska börja med det.. Men i alla fall, så blev det här skitsnacket till hat, svartsjukan blev bara värre och värre. För JAG visste att det var tjejerna som var svartsjuka, låter ego, men det är så. Och jag blev bara argare och argare, och jag bråkade helt plötsligt med alla tjejer på hela skolan?! För att det tydligen varit jag som börjat med detta skitsnack, vilket det absolut inte var. Jag pratade förstås inte med någon lärare, för jag tänkte att ''det där klarar jag själv''. Vilket jag gjorde under en lång stund. Tills det kom ett brev en dag, av en tjej som jag nu kallar för A. Det löd såhär: ''Jag hoppas att du dör, jag vill döda dig för att jag hatar dig så mycket.'' Tack och bock sa jag. Men den gången tog det i mig, jag mådde riktigt dåligt. Men det ville jag inte visa, så jag tänkte visa mig tuff istället.

Jag spolade ner folks kläder i toaletten (försökte i alla fall, dom åkte ju aldrig ner utan det blev bara stopp.) skrev hur mycket jag hatade folk i min dagbok. SA till folk hur mycket jag hatade dom, och hur fula dom var. Pekade finger, spottade på dom och gjorde allt jag kunde för att visa att jag inte längre mådde dåligt. (Vilket jag då som sagt gjorde.)

Sexan blev väl bättre, inte helt och hållet, skitsnack och blickar fortsatte ju. Men då brydde jag mig inte på samma sätt, dom fick en smäll i stället. Jag ville inte vara cool, noo.. Jag ville få ut min ilska. Och det fick jag på det sättet.

Jag tänkte att när jag börjar högstadiet så ska jag gå Stålfors för det är en riktigt bra skola! Åhjo visst, vänta bara.

Jag fick en klass, som jag hatade. Jag hade två vänner, jag tyckte inte alls om dom andra. För mig var dom töntar. Sjuan var värst. Det hände tre STORA grejer under sjuan, som jag berättade för EN, EN, person på hela skolan. En person som jag visade all min tillit till. Den personen kallar vi ingenting här, för jag river inte upp den biten. Men en dag så kom det en person jag kallar E som sa det till mig, en av de första grejerna. Och skrattade. Jag slutade gå i skolan. Jag var max där en dag i veckan. Jag ville inte dit, jag hatade den skolan. Alla skrek på mig, skrev på tavlor, pekade, skrattade och snackade. Ryktet jag hade fått var att jag hade druckit kiss.

Den biten river jag inte heller upp, för dom som vet om den storyn vet om det. Jag kände väääldigt många innan det ryktet, kvar var 2 stycken. Jag mådde skit, riktigt jävla skit. Jag insåg inte då att den person som jag sagt det till hade sagt det till andra eftersom att henne litade jag på, så trodde det hade börjat ifrån annat hörn.

Rykte nr.2 var att jag hade klamydia. Sant. Poäng till er! Jag hade klamydia, och det gick bort efter tio dagar. Men folk betedde sig som om att jag fått AIDS. Folk påstod att jag skulle ha det hela livet. Folk älskade mig, dom älskade mig för att dom kunde få mig att må dåligt. Dom älskade mig för att dom alltid hade någon att skrika detta till, skratta till och prata om. Jag blev känd i skolan, på helt fel sätt.

När den tredje grejen kom ut, så förstod jag att det var den människan som jag gett min tillit till, som låg bakom alltihop. Det blev som ett hårt slag i annsiktet, knivhugg i magen och hjärtstillestånd. Jag ville dö. Jag ville verkligen dö.

Jag skar mig, satt på tågrälsen, bet mig, åt inte, jag ville bara dö. Men jag var så rädd. Jag var rädd för att lämna personerna som fött upp mig. Min mamma och min pappa. För dom i skolan och övrigt så var jag en leksak. Men för mamma och pappa var jag hela deras liv. Jag kunde inte göra så mot dom.

När nian kom hade jag bytt klass. Men jag hatade fortfarande Stålfors, den skolan hade satt sina spår på mig. Och folk kan inte förstå varför JAG hade så dåliga betyg när jag gick ut nian. Är det så svårt att förstå nu då? Mår man inte bra, fungerar inte hjärnan som den ska. Och då funkar INGENTING.

Jag önskar de människor som gjort detta mot mig, och varit med mig och skrattat åt mig att brinna i helvetet. Jag vill inte att ni ska göra det nu, men när ni väl dör. Så ska ni dö på riktigt.

Jag mår bra nu, jag har en grymt bra klass, och lärare. Här vill jag förevigt stanna.

Mycket skrivet, men nu vet ni det. Kände för att dela med mig av det.

Ni som inte vet hur mitt liv har varit, eller ni som ''tror'' att ni vet hur mitt liv har varit, kan sluta läsa nu om ni inte känner er tvingade.

Jag har växt upp med en underbar familj, er älskar jag. Allt började i fyran, då vart killar inblandade och man fick ''känslor'' osv. Men jag har alltid varit en sådan människa att jag bara varit med killar, mestadels. Jag har haft en/två tjejkompisar och resten har bara varit killar. Jag har alltid trivits bäst med dom. Hur som helst, så blev det ju svartsjuka i tjejgängen i klassen, det börjades med sneda blickar, och utökades till skitsnack. Åh vad jag hatar skitsnack, att flickor i fyran redan ska börja med det.. Men i alla fall, så blev det här skitsnacket till hat, svartsjukan blev bara värre och värre. För JAG visste att det var tjejerna som var svartsjuka, låter ego, men det är så. Och jag blev bara argare och argare, och jag bråkade helt plötsligt med alla tjejer på hela skolan?! För att det tydligen varit jag som börjat med detta skitsnack, vilket det absolut inte var. Jag pratade förstås inte med någon lärare, för jag tänkte att ''det där klarar jag själv''. Vilket jag gjorde under en lång stund. Tills det kom ett brev en dag, av en tjej som jag nu kallar för A. Det löd såhär: ''Jag hoppas att du dör, jag vill döda dig för att jag hatar dig så mycket.'' Tack och bock sa jag. Men den gången tog det i mig, jag mådde riktigt dåligt. Men det ville jag inte visa, så jag tänkte visa mig tuff istället.

Jag spolade ner folks kläder i toaletten (försökte i alla fall, dom åkte ju aldrig ner utan det blev bara stopp.) skrev hur mycket jag hatade folk i min dagbok. SA till folk hur mycket jag hatade dom, och hur fula dom var. Pekade finger, spottade på dom och gjorde allt jag kunde för att visa att jag inte längre mådde dåligt. (Vilket jag då som sagt gjorde.)

Sexan blev väl bättre, inte helt och hållet, skitsnack och blickar fortsatte ju. Men då brydde jag mig inte på samma sätt, dom fick en smäll i stället. Jag ville inte vara cool, noo.. Jag ville få ut min ilska. Och det fick jag på det sättet.

Jag tänkte att när jag börjar högstadiet så ska jag gå Stålfors för det är en riktigt bra skola! Åhjo visst, vänta bara.

Jag fick en klass, som jag hatade. Jag hade två vänner, jag tyckte inte alls om dom andra. För mig var dom töntar. Sjuan var värst. Det hände tre STORA grejer under sjuan, som jag berättade för EN, EN, person på hela skolan. En person som jag visade all min tillit till. Den personen kallar vi ingenting här, för jag river inte upp den biten. Men en dag så kom det en person jag kallar E som sa det till mig, en av de första grejerna. Och skrattade. Jag slutade gå i skolan. Jag var max där en dag i veckan. Jag ville inte dit, jag hatade den skolan. Alla skrek på mig, skrev på tavlor, pekade, skrattade och snackade. Ryktet jag hade fått var att jag hade druckit kiss. 

Den biten river jag inte heller upp, för dom som vet om den storyn vet om det. Jag kände väääldigt många innan det ryktet, kvar var 2 stycken. Jag mådde skit, riktigt jävla skit. Jag insåg inte då att den person som jag sagt det till hade sagt det till andra eftersom att henne litade jag på, så trodde det hade börjat ifrån annat hörn. 

Rykte nr.2 var att jag hade klamydia. Sant. Poäng till er! Jag hade klamydia, och det gick bort efter tio dagar. Men folk betedde sig som om att jag fått AIDS. Folk påstod att jag skulle ha det hela livet. Folk älskade mig, dom älskade mig för att dom kunde få mig att må dåligt. Dom älskade mig för att dom alltid hade någon att skrika detta till, skratta till och prata om. Jag blev känd i skolan, på helt fel sätt. 

När den tredje grejen kom ut, så förstod jag att det var den människan som jag gett min tillit till, som låg bakom alltihop. Det blev som ett hårt slag i annsiktet, knivhugg i magen och hjärtstillestånd. Jag ville dö. Jag ville verkligen dö.

Jag skar mig, satt på tågrälsen, bet mig, åt inte, jag ville bara dö. Men jag var så rädd. Jag var rädd för att lämna personerna som fött upp mig. Min mamma och min pappa. För dom i skolan och övrigt så var jag en leksak. Men för mamma och pappa var jag hela deras liv. Jag kunde inte göra så mot dom.

När nian kom hade jag bytt klass. Men jag hatade fortfarande Stålfors, den skolan hade satt sina spår på mig. Och folk kan inte förstå varför JAG hade så dåliga betyg när jag gick ut nian. Är det så svårt att förstå nu då? Mår man inte bra, fungerar inte hjärnan som den ska. Och då funkar INGENTING. 

Jag önskar de människor som gjort detta mot mig, och varit med mig och skrattat åt mig att brinna i helvetet. Jag vill inte att ni ska göra det nu, men när ni väl dör. Så ska ni dö på riktigt. 

Jag mår bra nu, jag har en grymt bra klass, och lärare. Här vill jag förevigt stanna.

Mycket skrivet, men nu vet ni det. Kände för att dela med mig av det. Och då kanske ni förstår varför jag ibland drar mig undan och mår dåligt.